Hel
"Du är inte trasig, behöver inte fixas"
Ibland vill jag bara slita tag i några av mina närmaste och skrika det i deras öron tills de förstår.
Förstår att de är inte dem det är fel på, det är samhället.
Det är inte dom som är sjuka, utan idealen vi ska följa.
Samma sak som när någon säger att man ska bli "lagad", jag vet inte hur många ggr man fick höra det på bup.
Alltid att man skulle bli lagad, som om man var en trasig leksak. Och aldrig som om man en gång hade varit hel.
Jag vill inte bli lagad, Jag vill vara hel.
Jag är inte trasig, Samhället är det.
Jag är inte sjuk, Dina ideal är det.
När idealen får människor att må dåligt blir jag ledsen av vad jag ser.
Men när idealen får människor jag älskar må dåligt, då krossar det mitt hjärta.
Jag har en vän som har anorexia+bulemi, som beställer olagliga bantningspiller med anfetamin i via nätet.
Hon har hittat ett sätt att kunna ha den livsstilen utan att någon ser att hon svälter sej själv till döds.
Genom att omge sej med människor som inte Vill/Kan se hennes sjukdom.
För det är en sjukdom, hennes bmi ligger på under 17. Gränsvärdet för normal vikt är 19.
Gränsvärdet för dödlig undervikt är 18.
Bara för att jag är en av dem som ser och uppmärksammar hennes vikt, har hon valt att utesluta mej ur sitt liv.
Tack vare samhällets sjuka ideal har jag förlorat en människa jag älskar.
En vän.
Jag vet många smala tjejer i min närhet som bantar/har bantat/vill banta för att dem, enligt idealen är tjocka. När jag står bredvid dem känner jag mej som en vitval.
14 kilo måste jag gå ner för att inte räknas som överviktigt, 25 för att nå min ideal vikt.
När dessa unga kvinnor i min närhet med perfekta bmi känner att de är så tjocka att de måste banta, då vet inte jag vad jag ska ta mej till.
När samhället säger att du ska ha samma bmi som ett barn som är döende i svält, hur kan då någon räkna ut konsekvenserna?
Konsekvenserna är inte bara psykisk ohälsa, konsekvenserna är människorliv som går förlorade.
Om min vän svälter sej själv till döds pågrund av de sjuka ideal som samhället leverar, så kommer vi aldrig veta vad hon kan bli.
Om min vän lyckas hitta sin tro till livet, sin tro till sej själv istället för att tro att hon alltid måste bli smalare, så tror jag att hon kan komma hur långt hon vill.
Hon har en potetial som kan ta henne hur långt som helst, hon är typen som skulle kunna gå och bli kung över världen. Om hon bara vågade tro på sej själv.
Men en sak ska jag vara ärlig med, det är få saker som gör så ont som att stå bredvid och och se på när någon går sönder utan att få hjälpa...
Ibland vill jag bara slita tag i några av mina närmaste och skrika det i deras öron tills de förstår.
Förstår att de är inte dem det är fel på, det är samhället.
Det är inte dom som är sjuka, utan idealen vi ska följa.
Samma sak som när någon säger att man ska bli "lagad", jag vet inte hur många ggr man fick höra det på bup.
Alltid att man skulle bli lagad, som om man var en trasig leksak. Och aldrig som om man en gång hade varit hel.
Jag vill inte bli lagad, Jag vill vara hel.
Jag är inte trasig, Samhället är det.
Jag är inte sjuk, Dina ideal är det.
När idealen får människor att må dåligt blir jag ledsen av vad jag ser.
Men när idealen får människor jag älskar må dåligt, då krossar det mitt hjärta.
Jag har en vän som har anorexia+bulemi, som beställer olagliga bantningspiller med anfetamin i via nätet.
Hon har hittat ett sätt att kunna ha den livsstilen utan att någon ser att hon svälter sej själv till döds.
Genom att omge sej med människor som inte Vill/Kan se hennes sjukdom.
För det är en sjukdom, hennes bmi ligger på under 17. Gränsvärdet för normal vikt är 19.
Gränsvärdet för dödlig undervikt är 18.
Bara för att jag är en av dem som ser och uppmärksammar hennes vikt, har hon valt att utesluta mej ur sitt liv.
Tack vare samhällets sjuka ideal har jag förlorat en människa jag älskar.
En vän.
Jag vet många smala tjejer i min närhet som bantar/har bantat/vill banta för att dem, enligt idealen är tjocka. När jag står bredvid dem känner jag mej som en vitval.
14 kilo måste jag gå ner för att inte räknas som överviktigt, 25 för att nå min ideal vikt.
När dessa unga kvinnor i min närhet med perfekta bmi känner att de är så tjocka att de måste banta, då vet inte jag vad jag ska ta mej till.
När samhället säger att du ska ha samma bmi som ett barn som är döende i svält, hur kan då någon räkna ut konsekvenserna?
Konsekvenserna är inte bara psykisk ohälsa, konsekvenserna är människorliv som går förlorade.
Om min vän svälter sej själv till döds pågrund av de sjuka ideal som samhället leverar, så kommer vi aldrig veta vad hon kan bli.
Om min vän lyckas hitta sin tro till livet, sin tro till sej själv istället för att tro att hon alltid måste bli smalare, så tror jag att hon kan komma hur långt hon vill.
Hon har en potetial som kan ta henne hur långt som helst, hon är typen som skulle kunna gå och bli kung över världen. Om hon bara vågade tro på sej själv.
Men en sak ska jag vara ärlig med, det är få saker som gör så ont som att stå bredvid och och se på när någon går sönder utan att få hjälpa...
Kommentarer
Trackback
