Livet I En Glasbubbla

Sov 2 timmar inatt, hade en riiiktigt dålig natt den här gången.

Fick panik så fort jag slöt ögonen, känndes som han och hans händer var överallt.

När jag är rädd, är han monstret under sängen.

När jag tappar all kontroll och ser svart är det han som tar över, det är honom jag ser framför mej. Men jag blir hetsad, till att hela tiden slå hårdare. Göra lite mer skada.

När jag går ensam så hör jag alltid hur han går bakom mej, vara ensam är det värsta som finns.

När jag är ensam är det som om han vinner, när jag är ensam det är då minnerna gör som ondast. När ingen kan få mej tänka på annat eller få mej våga tro att det är över.

Varje morgon när jag vaknar är jag livrädd för att allt detta bara ska vara en dröm, att jag närsomhelst ska vakna av att han och hans äckliga händer på hela min kropp.

Det enda som hjälper är att aldrig vara ensam, eller rättare sagt aldrig känna sej ensam.

Men oavsett hur många människor jag omger mej med, jag kan stå i ett rum fyllt av människor som älskar mej och ändå känna mej otroligt ensam.
Känna att ingen bryr sej om jag stannar eller försvinner.

Jag vet att allt bara är i mitt huvud, att folk bryr sej. Att jag inte kommer vakna och inse att de senaste 7 åren bara har varit en dröm.
Men jag är rädd ändå, jag vaknar i panik ändå, jag behöver er ändå.